Jag har lovat både Molly och mig själv att när dagen kommer så ska jag inte låta henne plågas...Ett löfte som nu kom lite på tvärsen. Hon är pigg och glad, äter, dricker och springer fortast av alla. Jag kan inte ta det beslutet. Rent fysiskt kan jag inte...hela kroppen skriker emot. Så vi har bestämt oss för att ge henne en chans genom att operera henne. Hon må vara gammal men är det verkligen bara åldern som räknas? För mig är det glöden i ögonen och en viftande glad svans. Vi kanske får ha henna kvar i 6 månader, 1 år eller 2-3...? Det är det ingen som vet och jag vill inte heller veta. Jag vill bara känna att vi gjort allt vi kan för henne.
Jag vet att det är många som inte förstår...Det är svårt att förstå hur det känns när hjärtat slits ur kroppen. Mitt hjärta - Molly.
